Åldersgränser och vårt förhållande till dem

Ikväll blev det en lång diskussion i en facebook-tråd gällande åldersgränser.

Jag skrev så här:

I vårt hus kommer det inte komma in spel med 18-årsgräns. Krig, våld och sexfixering finns det nog av på riktigt. När det gäller åldersgräns så tänker jag att de finns av en god orsak, och att vi kan lära våra barn vad vi tror är bra för dem.

Diskussionen handlar egentligen om vad vi som föräldrar gör när våra barn i tioårsåldern kommer hem och säger: "Alla andra får spela det och det spelet med 18-årsgräns, och kolla på den och den filmen..."

Ett annat svar jag gav:

Japp, barn är olika... men fortfarande barn. Det är därför vi som vuxna kan hjälpa dem på traven och faktiskt bestämma vad vi tror gynnar barnet eller inte i sin utveckling mot att bli en ansvarstagande och trevlig medmänniska. Om barn eller vuxna drömmer mardrömmar efter att ha sett en våldsam skräckfilm eller spelat ett realistiskt massmördarprogram, då är det inte längre fiktivt, utan på riktigt - det påverkar det riktiga livet. Japp, man kan ladda ner filmer från nätet - utan att följa lagen. Det är återigen vi som vuxna som ger eller begränsar friheten vid våra barns skärmar. Jag kan inte se någon vits i att som barn kolla på filmer som är märkta för 15 eller 18 år, inte ens i vuxens sällskap. Vad ger det? Jag tycker att åldersgränsen på FB är vettig, men åter igen: många barn får ju hjälp av föräldrar att skapa egna konton långt tidigare, då föräldrarna genom handling visar för sina barn hur man ser på åldersgränsers legitimitet. Barn kommer aldrig göra bara som vi säger, utan som vi gör.

En del spel nuförtiden är så realistiska så det är läskigt. Jag förstår inte hur speltillverkarna på allvar har kunnat spenderat tusentals timmar på något som kommer få hundratusentals barn, tonåringar och vuxna att sitta och slösa bort delar av sitt liv på att... mörda, skjuta, våldta, etc.

Här finns fler åldersgränser att fundera kring: HÄR.


"Tro inte att du är något. Vet det."