onsdag 2 april 2014

Att glömma barn.

Att glömma sina egna barn på fritids är långt, långt ifrån succé.


Jag testade detta idag. Det var ett solklart missförstånd från min sida, där jag i roddande och planerande av min dag bortsåg från en detalj: mina barn skulle INTE åka buss från sin skola till den vårsoaré som skulle gå av stapeln några kilometer bort. Att de gjorde den resan förra året har ingenting med i år att göra...



Döm om min förvåning och snudd på hjärtstoppsupplevelse när jag inser detta alldeles för sent. Jag var sen till mina barns festligheter, men det värsta av allt: mina barn var inte där. Jag fick hjälp av min mor, men kaoset var ett faktum: Alla på hela skolan var på rätt plats, utom jag och mina söner. Mina grabbar, som hade sett fram emot vårsoarén, som hade med sig finkläder till skolan och som ivrigt väntade på sin pappa... förgäves.

Hade jag i den stunden kunnat lagt ut mig själv på Blocket för en billig penning så hade jag gjort det. För en mycket billig penning, dessutom.

Hur gick det? Jo...
- Son 1 var ledsen, men socialiserade i samma stund vi kom dit, om än en halvtimme senare än alla andra.
- Son 2 tyckte att det var lite synd att inte få sjunga sångerna de tränat, men tog det egentligen med ro.
- fritidspersonalen lade verkligen ingen skuld på mig. Det behövdes inte, för jag hade bombarderat mig själv med frågetecken i hundratal. Däremot är jag skyldig en tårta (minst) för att kanske mildra den ofrivilliga övertiden något.

Jag har inte släppt detta än, tro mig.


Har du någon gång gjort något där du kände att det bara blev tok? Berätta!

häst från Dalom